Efter en händelserik, fullspäckad helg satte jag mig ned med våra projektledare Linnea Wickman och Manno Endalib. De hade inte suttit ner på ett bra tag. Och vi tre var nog inte de enda som satt uppe till sent - uppe i varv – under helgen. 

Under manifestationen fick vi en reaktion från en äldre dam som kom fram till tåget. Hon frågade varför vi skulle vilja gå tillbaka till medeltiden. Den här frågan ställde jag vidare till Linnea och Manno.

-          För det första har hon inte någon aning om vad vi har pratat om under miljötinget. Vi har inte sagt något om elektricitet, säger hon.

Varken Linnea eller Manno ser det som något positivt, som att vi helt enkelt fångat uppmärksamhet. De menar att det bara för med sig dålig energi i onödan.

-          Det handlar inte om att vi går tillbaka till stenåldern. Men det kanske är lätt för henne att se det så om hon inte oroar sig för framtiden eftersom hon är äldre. Det är tråkigt då alla här faktiskt är här för att göra något bra, säger hon.

Båda poängterar att eventet bara vill ge verktygen för att deltagarna ska få alla förutsättningar till att göra något själva. Det är inga vuxna på plats utan bara på de ungas villkor. När det kommer fram deltagare som kramar om dem och tackar för det de styrt upp vet de att det är bra. På så sätt hoppas de att de sått ett frö.

-          Jag hoppas väl att solrosprojektet är något man tar med sig hem och driver vidare i sin kommun. Hoppas att alla åker hem och förstår hur viktig man är som människa, säger Linnea.

-          När jag fått höra vad deltagarna har för solrosprojekt känner jag att allt kan utvecklas och bli mycket bättre, säger Manno.